Han var bara ett barn när Gud ropade hans namn i natten. Inte en kung, inte en präst, inte ens en vuxen – bara en ung pojke med öppna öron och ett lyhört hjärta. I en tid när Guds röst var sällsynt, valde Gud att tala till någon som ännu inte kände honom. Samuel kunde ha tigit. Han kunde ha skyddat sig. Men han sa: ”Tala, din tjänare hör.” Hans berättelse utmanar oss än idag: Vad gör vi när Gud talar, särskilt om det vi hör inte känns bekvämt?
Enligt Bibeln fanns det tolv domare + Samuel som ibland kallas Guds särskilda räddare. Tiden för Israels domare var en mörk epok. Domarbokens egen sammanfattning lyder (21:25): ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” I denna kaotiska verklighet reste Gud upp domare – inte juridiska domare som vi tänker idag – utan karismatiska ledare som kallades att rädda, leda och ibland döma Israel. Vissa var starka i kropp (Simson), några i tro (Gideon) och andra i mod (Debora) – men alla användes de av Gud i en tid när gott ledarskap var en bristvara. Samuel är den siste i raden av domare. Han är bryggan mellan domar- och kungaperioden. Och i en tid när Guds röst var sällsynt, är Samuel den som både lyssnade – och vågade tala.
Berättelsen om Samuel
Samuel vars namn betyder ”hörd av Gud”, helgades åt Herren av sin mor Hanna, som en del av ett löfte hon gav innan han föddes (se Första Samuelsboken 1:11). Hanna hade varit ofruktsam och bad så innerligt om ett barn, att prästen Eli trodde att hon var berusad (Första Samuelsboken 1). Gud besvarade Hannas bön, och i enlighet med sitt löfte helgade Hanna Samuel åt Herren. När Samuel hade avvänjts (troligen omkring fyra års ålder) fördes han till tabernaklet för att tjäna under prästen Eli (Första Samuelsboken 1:22–25).
Redan som barn fick Samuel ett klädesplagg som normalt var förbehållet präster, medan han tjänade inför Herren i uppenbarelsetältet (Första Samuelsboken 2:18; 3:3). Traditionellt skulle prästens söner ta över faderns ämbete, men Elis söner Hofni och Pinehas var ogudaktiga. De var omoraliska och visade förakt för Herrens offer (Första Samuelsboken 2:17, 22). Under tiden fortsatte Samuel att växa till i både kropp och välvilja inför Herren och människor (Första Samuelsboken 2:26).
Gud kallar Samuel
Vid en tid då profetior och syner var sällsynta, hörde Samuel vad han först trodde var Eli som ropade på honom under natten. Trots att den unge Samuel tjänade i tabernaklet kände han ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom (se Första Samuelsboken 3:7). De tre första gångerna som Herren kallade på Samuel, svarade pojken prästen Eli istället för Gud.
När Eli förstod vad som var på gång, instruerade han Samuel att svara Herren direkt – om han kallade på honom igen. Herren kom då och ställde sig där, och ropade som förut: ”Samuel, Samuel” Då svarade Samuel: ”Tala, din tjänare hör” (Första Samuelsboken 3:10). Gud gav honom ett budskap om dom, att vidarebefordra till Eli. Nästa dag tog Samuel sitt första steg i tro genom att berätta allt för prästen Eli, trots att budskapet var mycket dåliga nyheter för hans familj (Första Samuelsboken 3:11–18). Eli svarade med acceptans. Samuels trovärdighet som profet spred sig över hela Israel, och Gud fortsatte att uppenbara sitt ord för sitt folk, genom Samuel (Första Samuelsboken 3:20–21).
Från död till fred
Filisteerna som är Israels ständiga fiender, angriper nu Guds folk. Elis söner dödas i striden, och förbundsarken tas som krigsbyte till Filistéen. När prästen Eli får höra nyheten om sina söners död, dör även han. Efter flera månader återlämnar filisteerna arken till Israel, där den får stanna i Kirjat-Jearim i över tjugo år. När israeliterna ropade till Gud om hjälp mot de filisteiska förtryckarna, uppmanade Samuel dem att göra sig av med alla de falska gudar som de hade tillbett. Med Guds kraft och Samuels ledarskap besegras filisteerna, och det följer en tid av fred mellan folken (se Första Samuelsboken 7:9–13). Samuel erkänns därför som domare över hela Israel.
Folket begär en kung
Liksom Elis båda söner syndade, syndade även Samuels två söner Joel och Abia inför Gud, genom att söka oärlig vinning och förvränga rätten. Samuel hade utsett sina söner till domare. Men Israels äldste sa till Samuel att eftersom han var gammal och hans söner inte följde hans väg, ville de ha en kung att regera över dem – liksom andra nationer hade (Första Samuelsboken 8:1–5). Samuels första reaktion på deras begäran är ett starkt missnöje, och han ber till Gud över saken. Herren säger till Samuel att folket inte har förkastat honom, utan att det är Gud själv som de har förkastat som kung. Gud ger dock Samuel tillåtelse att bevilja deras begäran, men varnar samtidigt folket för vad de bör förvänta sig av en kung (Första Samuelsboken 8:6–21).
Saul blir Israels förste kung
Med tiden smörjer Samuel motvilligt Saul från Benjamins stam, till Israels första kung (se Första Samuelsboken 10:1). I ett sista försök att varna folket, ber Samuel Gud om ett tecken för att visa israeliterna det onda i att de valt att ersätta sin sanna kung – Herren – med en jordisk kung (Första Samuelsboken 12:16–18). Efter en tid får Samuel veta att Gud förkastat Saul som ledare för sitt folk, på grund av Sauls olydnad (Första Samuelsboken 13:11–13). Samuel varnar då Saul för att Gud redan utsett en ersättare för honom (Första Samuelsboken 13:14).
När Saul ändå fortsätter att vara olydig Herren, förkastar även Samuel honom som kung (Första Samuelsboken 15:26). Samuel återvände hem och ska aldrig mer komma att stå vid kung Sauls sida, men han sörjer honom djupt (Första Samuelsboken 15:35). Gud instruerar nu Samuel att välja en ny kung från Isais familj (se Första Samuelsboken 16:1), och Samuel smörjer då Isais yngste son David (Första Samuelsboken 16:13). Samuel hinner dock att dö innan David blir kung, och hela Israel samlas för att hålla dödsklagan efter Samuel (Första Samuelsboken 25:1).
Samuels liv
Samuels liv blev avgörande för Israels historia. Han var en profet som smorde Israels två första kungar (Saul och David), och han var den siste i raden av Israels domare – av många betraktad som den störste (se Apostlagärningarna 13:20). Samuel nämns tillsammans med Mose och Aron som män som åkallade Gud, och fick svar (se Psaltaren 99:6). Senare i Israels historia när folket återigen levde i olydnad mot Gud, sade Herren att de nu var bortom även Moses och Samuels förböner – två av Israels främsta förebedjare (Jeremia 15:1). Detta är en tydlig indikation, både på kraften i Samuels böner – och på djupet i folkets synd.
Det finns mycket att lära av Samuels liv. Vi kan bara föreställa oss hur skrämmande det måste ha varit för den unge Samuel, att ärligt återge sin första uppenbarelse för prästen Eli. Men det verkar som att Samuel redan från ung ålder, hade sin fulla lojalitet till Gud. Det kan finnas stunder då vi känner oss rädda inför auktoriteter, men som Samuel visade mer än en gång, är det Gud som måste vara vår främsta prioritet. Världen kan se på oss med cynism när vi förblir trogna vår tro. Men vi kan vara trygga i att Gud kommer att försvara dem, som förblir trogna hans Ord (se Psaltaren 135:14).
Om förbön som ansvar
Samuel hade just avslutat sitt ledarskap som domare, när folket trots hans varningar kräver en kung. Samuel var sårad, men inte bitter. Han visste att de inte hade förkastat honom, utan Gud – som sin kung. Ändå säger han något märkligt. Inte anklagande och inte hämndlystet, men han säger:
”Jag vill inte synda mot HERREN genom att upphöra att be för er.” /Första Samuelsboken 12:23
Han kallar det en synd, att sluta be för människor som valt fel väg. Detta är en brännande vers. För den säger att förbön inte är ett tillval för de fromma, utan ett moraliskt ansvar, för den som har andligt inflytande. Samuel kunde ha sagt: ”Ni får skylla er själva.” Men han säger istället: ”Jag fortsätter att be för er.” Här ser vi djupet i Samuels karaktär. Han är en sårad ledare, som ändå fortsätter att älska sitt folk. Inte för att de förtjänar det – utan för att Gud har kallat honom att bära dem i bön.
En förebedjares integritet
Samuel pekar på vad det innebär att vara kallad till ansvar. Att förbön inte styrs av hur människor beter sig, utan av vem Gud är. Samuel visar att det är synd, att vända sig bort från dem man blivit satt att bära. Även när de inte lyssnar. När de går åt fel håll. När de sårar oss.
Bedjande, uthållig – och lyhörd för Guds röst
Samuel försöker inte kontrollera folket genom sina böner. Han tvingar dem inte, in på rätt väg. Men han vägrar släppa taget. Han fortsätter att bära dem i bön, även när de själva går vilse. Hur lätt är det inte att ge upp på människor som vi tycker är svåra? Att sluta be för de som sårar oss. De som valt fel väg, och verkar långt borta. Men Samuels exempel visar att förbön både handlar om uthållighet, och om att förstå Guds älskande hjärta för sina barn.
Samuels liv visar oss att andligt ledarskap kräver mer än mod och skärpa – det kräver överlåtelse. Han kompromissade inte med sanningen. Samuel satte aldrig lojalitet till människor, över sin lojalitet till Gud. Han skyddade inte sin position. Han försvarade inte sin familj, på bekostnad av Guds rike. Och kanske framför allt: Samuel bad. Troget och uthålligt. Med ett hjärta som var öppet för både sorg och glädje. Vår tid behöver fler som Samuel. Människor som lyssnar när Gud vill säga något – och som vågar svara: ”Tala Herre, din tjänare hör.”
Vad kan vi då lära oss av Samuels liv? AI sammanfattar:
Samuels liv är som en bro mellan två epoker i Israels historia – från domartiden till kungatiden. Genom hans böner, ödmjukhet och mod visar Gud oss inte bara vem Samuel var – utan vilka vi själva är kallade att vara. Här kommer några centrala lärdomar från Samuels liv:
1. Gud hör den ödmjuka bönens rop
Samuel blev till som ett direkt svar på en mors desperata och ärliga bön. ”HERREN har hört mig”, sa Hanna – därav namnet Samuel. Lärdom: Vår bön gör skillnad. Gud lyssnar när vi ber från hjärtat, särskilt i smärtans fasansfulla grepp.
2. Lydnad är viktigare än andlig aktivitet
När Saul valde att offra själv i stället för att lyda Guds instruktioner, svarade Samuel: ”Att lyda är bättre än offer…” (Första Samuelsboken 15:22). Lärdom: Gud söker hjärtan som lyder honom – inte bara händer som offrar åt honom.
3. Andlig mognad tar tid – men börjar i trofasthet
Samuel växte upp i templet, men det tog tid innan han lärde sig att känna igen Guds röst. Lärdom: Det andliga livet handlar inte bara om ögonblick – det formas genom trofast tjänst och lyhördhet över tid.
4. Mod är att tala sanning även när det kostar på
Samuel vågade säga till prästen Eli vad Gud visat – trots att det var ett domsord. Lärdom: Att vara trogen Gud innebär ibland att stå upp för sanningen, även när det är obekvämt.
5. En förbönens människa ger aldrig upp
Trots att Saul gång på gång svek Gud, slutade inte Samuel att sörja och be för honom. ”Jag vill inte synda mot HERREN genom att sluta be för er…” (Första Samuelsboken 12:23). Lärdom: Äkta andligt ledarskap bärs av förbön – inte bara av beslut.
6. Gud är vår sanna kung
Samuel förstod att folkets önskan om en jordisk kung, var ett avvisande av Gud själv. Ändå lydde han Gud och smorde Saul. Lärdom: Människor kan avvisa Guds väg, men Herren förblir trofast – och han arbetar även genom våra felaktiga val.
7. Ge Gud äran – inte dig själv
Samuel hade makt, men använde den aldrig för egen vinning. När hans söner misslyckades, försökte han inte skydda sitt eget rykte. Han förblev ödmjuk inför Gud. Lärdom: Sant andligt inflytande bygger inte på att behålla kontrollen, utan på att alltid ge Gud äran.
Diskussionsfrågor:
- Vad tänker du på efter att ha läst om domaren Samuel? Associera helt fritt!
- Finns det något du nu blir inspirerad att ändra i ditt eget liv?
- Vad vill du be Gud att hjälpa dig med – just idag?
Min personliga bön
Bed ut högt:
”Käre Far i himmelen, tack för de gudsmän som tjänat dig genom alla tider. Hjälp mig nu att med Samuel som exempel, alltid lyssna när du talar till mig. Jag ber också om få bli en uthållig förebedjare. I Jesu namn. AMEN.”
”Jag vill inte synda mot HERREN genom att upphöra att be för er…” /Första Samuelsboken 12:23
Domaren Samuel – fakta och bibelreferenser:
Hannas och Elkanas son som vid tre års ålder lämnas i tabernaklet. Där får han höra Herrens kallelse, blir en profet och tjänar som Israels siste domare.
Tidsperiod: Mose-David (1400 – 1000 f.Kr.)
Född: 1070 f.Kr. (2691 AM*)
Död: 1012 f.Kr. (2749 AM*)
Far: Elkana
Mor: Hanna
*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2025) motsvaras av år 5785 i den judiska tideräkningen.
Här kan du läsa mer om Samuel (wikipedia) >>
Vi läser om Samuel på 3 platser i Nya Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>
Vi läser om Samuel på 140 platser i Gamla Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>
Allt gott från /Tomas ☆
072- 430 99 11 (för sms)
Till Kvinnoribibeln.se >>
Till startsidan Gudsman.se >>
Webbkyrkan – Om Tomas och Mia >>