Fursten Saul: "Jag var ståtligast i landet"

Fursten Saul var Israels ståtligaste man, ett helt huvud längre än sina landsmän – vacker, mäktig och utvald av Gud att bli landets första kung. Han började som en folkhjälte som räddade Jabesh-Gilead och enade ett splittrat folk, men hans liv slutade som en tragisk berättelse om olydnad, raseri och andlig isolering. Från triumfer mot filistéerna till dödlig svartsjuka mot David, och slutligen självmord på slagfältet. Sauls öde blev att starta som folkets hopp och avsluta som en varnande symbol för oss idag, om maktens mörka pris.

Saul är en av Gamla Testamentets mest fascinerande och tragiska gestalter. Han är mannen som får en unik chans att bli Israels första kung, utvald av Gud själv. Bibeltexten är öppen med att Saul drabbas av ett förfärligt mörker, efter det att Gud förkastat honom som kung. Nyckelversen är Första Samuelsboken 16:14 ”Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom.” Saul led av djupa psykiska problem efter det att Gud dragit tillbaka sin Ande från honom. Han drogs in i långa perioder av depression och ångest, som bara lindrades tillfälligt när David spelade musik för honom. Sauls psykiska sammanbrott speglar hans andliga fall, och blev en tragisk följd av hans olydnad mot Gud.

Berättelsen om fursten Saul

Saul började mycket bra som en kallad gudsman – utvald av Gud och med stora möjligheter att bli en gudfruktig kung över Israel. Men hans senare olydnad förstörde vad som kunde ha blivit ett lysande styre. Hur kunde någon som stod så nära Gud i början av sitt liv, falla så djupt i onåd? För att förstå det behöver vi veta mer om mannen Saul.

Sauls bakgrund

Namnet Saul (från hebreiskans shaw-ool) betyder ”åtrådd” eller ”efterfrågad”. Han var son till Kish från Benjamins stam och kom från en rik familj (se Första Samuelsboken 9:1). Han beskrivs som mycket stilig – ingen i Israel var ståtligare eller längre än han (Första Samuelsboken 9:2).

På Sauls tid var Israel en löst sammansatt samling stammar utan centralt styre, med bara Gud själv som kung. I svåra tider kunde tillfälliga ledare resa sig, men ingen hade lyckats ena de tolv stammarna till ett rike. Före Saul var profeten Samuel Israels religiösa ledare, men han var ingen kung. Domarna som styrde före Saul hanterade mest interna tvister, och var inte lämpade att leda landet i krig (se Första Samuelsboken 8).

Israel levde i oroliga tider. Filistéerna var deras fiender och krig utbröt regelbundet (Första Samuelsboken 4). Folket ville bli som de andra folken runtomkring, och bad därför profeten Samuel att utse en kung (Första Samuelsboken 8:5). Samuel ogillade tanken men Gud tillät det, även om han tydligt förklarade att folket därmed avvisade Herren som kung – genom att vända sig till andra gudar (Första Samuelsboken 8:6–8). Gud befallde Samuel att smörja en kung, men också att varna folket för vad ett kungavälde skulle innebära (Första Samuelsboken 8:9). Samuel smorde Saul i hemlighet till Israels första kung (se Första Samuelsboken 10:1) och han valdes sedan offentligt genom lottning (Första Samuelsboken 10:17–24).

Sauls regeringstid

Sauls regeringstid började fredligt omkring 1050 före Kristus, men lugnet varade inte. En av de mest kända episoderna var konfrontationen med filistéerna i Elahs dal, där Goliat hånade Israel i 40 dagar tills – David en ung herdepojke – dödade honom (Första Samuelsboken 17). Förutom denna episod av rädsla och passivitet, var Saul en kompetent militär ledare. Hans seger vid Jabesh-Gilead gjorde hans makt obestridlig, och han bekräftades som kung i Gilgal (Första Samuelsboken 11:1–15). Under en period ledde han Israel till flera militära framgångar, och blev mycket populär.

Men sedan började allvarliga misstag att ske. Ett av de första var att han själv offrade ett brännoffer, utan att vänta på profeten Samuel (Första Samuelsboken 13:9–14). Senare trotsade han en direkt befallning från Gud om att utplåna alla amalekiter och deras boskap (Första Samuelsboken 15:3). Istället skonade han kung Agag och det bästa av boskapen. Han försökte dessutom dölja sin olydnad genom att ljuga för Samuel, och i förlängningen därmed för Gud själv (Första Samuelsboken 15). Detta blev droppen. Gud drog tillbaka sin Ande från honom (Första Samuelsboken 16:14). Uppbrottet mellan Gud och Saul, är en av Bibelns allra sorgligaste berättelser.

Sauls sista år

Även om Saul fick förbli kung livet ut hemsöktes han av en ond ande, som plågade honom med vanvett och depression (Första Samuelsboken 16:14–23). Hans sista år präglades av djupa psykiska plågor. Det var David – samme David som dödade Goliat – som fördes till hovet för att spela musik som tillfälligt lugnade Saul.

Till en början tog Saul emot David som en son, men detta förändrades snabbt när David visade sig vara en lysande militär ledare. Folkets sånger om David och Saul ”Saul har slagit sina tusen, men David sina tiotusen” (Första Samuelsboken 18:7), väckte Sauls svartsjuka och hat. Han försökte döda David vid flera tillfällen, men David lyckades undkomma med hjälp av Sauls egen son Jonathan och dotter Mikal.

Sauls senare regeringstid blev en enda lång utförsbacke. Han lade enorm energi på att jaga David, istället för att stärka riket. Filistéerna såg sin chans och började förbereda ett avgörande anfall. När profeten Samuel hade dött samlade filistéerna sina styrkor mot Israel. Saul blev livrädd och försökte rådfråga Gud, men fick inget svar genom urim >> eller profeterna.

Trots att han fördrivit medier och spåmän från landet förklädde Saul sig, och besökte en andebesvärjerska i En-Dor. Han bad henne frambesvärja profeten Samuel. Gud lät Samuel visa sig och påminna Saul om den tidigare domen, om att riket skulle tas ifrån honom. Samuel sa också att filistéerna skulle besegra Israel, och att Saul och hans söner skulle dö (Första Samuelsboken 28). Det blev också så. Filistéerna krossade Israel, dödade Sauls söner (inklusive Jonathan) och Saul blev dödligt sårad. När hans vapendragare vägrade döda honom ”föll” Saul på sitt eget svärd – och vapendragaren följde hans exempel.

Tre viktiga lärdomar från Sauls liv

Lyd Gud och sök hans vilja. Saul hade den perfekta möjligheten att bli det riktmärke, som alla framtida kungar skulle mätas mot. Om han helhjärtat hade sökt Herren och lytt Guds bud, hade hans regeringstid hedrat Herren. Istället valde han olydnad, som när han skonade kung Agag och en del av amalekiternas boskap. Detta beslut fick långtgående konsekvenser. Haman agagiten som i Esters bok försökte utrota judarna, var en ättling till den kung Saul skonade. Dessutom förvärrade Saul allt genom att ljuga om sina handlingar. Han påstod felaktigt att han sparat djuren, för att offra dem till Gud (se Första Samuelsboken 15).
Missbruka inte den makt du får. Gud hade gett Saul stort förtroende, men Saul lät stoltheten fördärva honom. Makt och ära kan få oss att tro att vi är något speciellt, men det är Gud som har all kontroll. Saul började som en ödmjuk gudsman, men slutade i en destruktiv stolthet som förstörde hans styre.
Led så som Gud vill att vi ska leda. Första Petrusbrevet 5:2–10 ger oss en bra förebild:

Var herdar för Guds hjord … inte av tvång utan frivilligt … inte för egen vinning utan med hängivet sinne … var föredömen för hjorden. … Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand … Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon … Stå emot honom.

Om Saul hade följt dessa principer hade hans liv och styre sett helt annorlunda ut. Han saknade inte goda råd eller vägledning, men genom att ignorera Herren – tillät han att folkets andliga hälsa förföll och att de alienerades från Gud.

Vad gick snett i fursten Sauls liv? AI analyserar:

När man läser berättelsen om kung Saul i Första Samuelsboken slås man av tragedin i hans livsbana. Han börjar som den perfekte kandidaten. En ödmjuk man från en ansedd familj, utvald av Gud och erkänd av folket. Han har så goda förutsättningar men slutar ändå sitt liv i ensamhet, galenskap och självmord. Vad hände egentligen?

1. Brist på andlig förankring och självinsikt

Sauls största problem verkar inte först vara moralisk ondska eller grymhet – utan osäkerhet. Från början visar han tecken på blygsamhet och tvekan (han gömmer sig bland bagaget när han ska bli kung). Men i stället för att utveckla denna ödmjukhet till sann förtröstan, verkar han aldrig fullt lita på Gud. När trycket kommer – som vid Gilgal när profeten Samuel dröjer – väljer han att offra själv i stället för att vänta (Första Samuelsboken 13). Det är ett typiskt tecken på panik, sviktande tålamod och brist på förtroende för Herrens väg. Sauls inre osäkerhet, leder honom till yttre olydnad.

2. Svårighet att bära ansvar och erkänna skuld

När Samuel konfronterar honom för att ha skonat Agag och det bästa av amalekiternas boskap (Första Samuelsboken 15), skyller Saul på folket och försöker till och med rättfärdiga sig, genom att säga att de skulle offras till Herren. Saul är inte beredd att stå för sina handlingar. Här visar sig en ledare som är mer angelägen om att rädda ansiktet, än att göra rätt inför Gud. Sauls oförmåga att erkänna synd och omvända sig, skiljer honom dramatiskt från David – som också begår allvarliga brott – men ångrar sig djupt.

3. Fällan av makt och prestige

När Saul blir kung förändras han. Hans tidigare ödmjukhet urartar i misstänksamhet, svartsjuka och till slut paranoia. Davids framgång blir ett hot mot hans egen ära. Istället för att glädjas åt en lojal och framgångsrik befälhavare, blir han fixerad vid att förgöra honom. Sauls makt blir ett självändamål. Han prioriterar att jaga David, framför att skydda sitt land mot filistéerna. Sauls fokus på sin egen prestige, fördunklar hans uppdrag som herde för folket.

4. Andlig isolering och förhärdelse

Efter Sauls överträdelser drar Gud tillbaka sin Ande från honom (Första Samuelsboken 16:14). Här uppstår en avgörande skillnad mellan Saul och senare David. Saul söker inte Herren på rätt sätt. När Gud tiger vänder sig Saul sig till en andebesvärjerska i En-Dor (Första Samuelsboken 28) – något han själv förbjudit. Saul är desperat, men inte ångerfull. Istället för att söka Gud i ödmjukhet, försöker han kontrollera och manipulera andevärlden för egen vinning.

5. Ett liv utan en djup relation till Gud

I slutändan är Sauls tragedi inte bara att han bröt mot regler, eller begick politiska misstag. Hans verkliga problem är att han aldrig utvecklade en djup och tillitsfull relation till Herren. Han ville ha Guds hjälp, men inte Guds herravälde. Han ville vara kung genom Guds mandat, men på sina egna villkor.

—

Slutsats – lärdomar för oss

Sauls liv är en varning om att goda förutsättningar inte räcker. En god start garanterar inte ett bra slut. Lydnad är viktigare än offer. Gud vill ha hjärtats lojalitet, mer än andliga prestationer. Makt avslöjar karaktär. När Saul blev kung kunde han inte hantera äran, utan att låta stolthet och rädsla ta över. En ödmjuk och lyhörd relation till Gud är därför avgörande. Saul vände sig bort från Gud, istället för att söka försoning och förlåtelse. Saul är en tragisk figur som visar hur lätt människan kan gå vilse, när hon sätter sig själv i centrum och vägrar att låta Gud vara Herre.

Diskussionsfrågor:

Vad tänker du på efter att ha läst om fursten Saul? Associera helt fritt!
Finns det något du nu blir inspirerad att ändra i ditt eget liv?
Vad vill du be Gud att hjälpa dig med – just idag?

Min personliga bön

Bed ut högt:
”Käre Far i himmelen, tack för de gudsmän som tjänat dig genom alla tider. Hjälp mig nu att med Saul som exempel, inte låta makt eller stolthet förstöra min relation till dig. Jag ber också om få bli en lydig efterföljare. I Jesu namn. AMEN.”

”Du (Saul) har handlat dåraktigt. Du har inte hållit Herrens, din Guds, bud som han gav dig. … Nu ska ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta.” /Första Samuelsboken 13:13-14

Fursten Saul – fakta och bibelreferenser:

Saul förklastades som konung av Herren, som sa: ”Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna” (Första Samuelsboken 15:11). Istället utvalde Gud David till kung.

Tidsperiod: Mose-David (1400 – 1000 f.Kr.)
Död: 1015 f.Kr. (2746 AM*) i Gilboaberget
Far: Kish
Fru: Achinoam och Rispa (bihustru)
Barn (9 stycken): Mefivoshet, Armoni, Jonatan, Malki-Shua, Ishvi, Avinadav, Eshbaal/Ish-Boshet, Merav och Mikal

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2025) motsvaras av år 5785 i den judiska tideräkningen.

Här kan du läsa mer om Saul (wikipedia) >>

Vi läser om Saul på 9 platser i Nya Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>
Vi läser om Saul på 406 platser i Gamla Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>