Författaren Markus: "Jag skrev första evangeliet"

Författaren Markus är en viktig person, särskilt eftersom hans evangelium anses grundat på aposteln Petrus’ förkunnelse. Annars vet vi inte så mycket om Markus, förutom att han har en rik judisk mamma – i vars hem de första kristna samlas. Markus är det kortaste av evangelierna, men känns ändå det som det mest intensiva. Han använder ordet genast över 40 gånger. Markus författarstil skapar ett driv, som liknar en film med snabba klipp. Jesus framställs som ständigt i rörelse, handlande mer än undervisande.

Markus skriver evangeliet som bär hans namn, någon gång mellan år 55 och 59 efter Kristus. I Markusevangeliet 14:51–52 nämns en ung man som flyr naken vid Jesu arrestering – en märklig och anonym detalj som bara finns med i detta evangelium. Många bibelforskare tror därför att detta kan vara en beskrivning av honom själv, insmuget diskret i texten.

Berättelsen om författaren

Johannes Markus ofta bara kallad Markus, är författare till Markusevangeliet i Nya Testamentet. Han är en troende i den tidiga kyrkan och nämns direkt vid namn, endast i Apostlagärningarna. Markus är son till en kvinna vid namn Maria (se Apostlagärningarna 12:12), vars hus används som en plats där troende samlas för att be. Senare nämns han som en följeslagare till Barnabas och Paulus, under deras gemensamma resor (Apostlagärningarna 12:25). Han var också kusin till Barnabas (se Kolosserbrevet 4:10).

Markus är en medhjälpare under Paulus och Barnabas första missionsresa (Apostlagärningarna 13:5). Han stannar dock inte under hela resan. Istället överger han Paulus och Barnabas i Pamfylien och lämnar missionsarbetet där (Apostlagärningarna 15:38). Bibeln säger inte varför Markus överger dem, men hans avfärd kommer direkt efter en mestadels fruktlös tid på Cypern (Apostlagärningarna 13:4–12). Endast en omvändelse är nedtecknad på Cypern, och det har förekommit en stark demonisk opposition. Det kan vara så att den unge Markus blir modfälld av hur hård kampen är, och därför bestämmer sig för att återvända till hemmets bekvämligheter. Men säkert kan vi inte veta.

Även de tidiga kristna blev osams

En tid senare, efter att Paulus och Barnabas återvänt från sin första resa, uttrycker Paulus en önskan om att återvända till bröderna i de städer de tidigare har besökt – för att se hur alla mår (Apostlagärningarna 15:36). Barnabas håller med, men tydligen med villkoret att de ska ta med sig Markus igen. Paulus vägrar dock att ha med Markus på resan, med hänvisning till hans tidigare avhopp. Paulus och Barnabas får nu en ”skarp meningsskiljaktighet” angående Markus (se vers 39), som slutar med att de skiljs åt och beger sig ut på separata resor. Barnabas tar med sig Markus till Cypern, och Paulus tar med sig Silas genom Syrien och Kilikien, för att uppmuntra de troende i församlingarna där (Apostlagärningarna 15:39–41).

Alla konflikter är inte dåliga

Barnabas som kallas ”den uppmuntrande” (se Apostlagärningarna 4:36), önskar förlåta Markus misslyckande och ge honom en ny chans. Paulus intar dock en mer rationell hållning. Banbrytande missionsarbete kräver hängivenhet, beslutsamhet och uthållighet. Paulus ser därför Markus som en för stor risk för deras uppdrag. Lukas som är författare till Apostlagärningarna, tar inte ställning. Han återger helt enkelt bara fakta. Det är värt att notera att det i slutändan skickas ut två grupper av missionärer – som ett resultat av konflikten spred dubbelt så många missionärer evangeliet. En konflikt kan alltså leda till något gott!

Han mognar med åren

Markus seglar iväg till Cypern med sin kusin Barnabas, och detta är inte slutet på hans historia. År senare är han tillsammans med Paulus, som kallar honom en ”medarbetare” (se Filemon 1:24). Och nära slutet av Paulus liv skickar Paulus en begäran till Timoteus från ett romerskt fängelse ”Ta med dig Markus hit, för han är till hjälp för mig i tjänsten” (Andra Timoteusbrevet 4:11). Uppenbarligen har Markus mognat under åren och blivit en trogen Herrens tjänare. Paulus erkänner hans utveckling och anser honom senare vara en värdefull följeslagare.

Varför tror man att hans evangelium är det första?

Att Markusevangeliet anses vara det första som skrevs är något som nästan alla moderna bibelforskare håller med om, och det bygger på flera tunga skäl. Här är de viktigaste:

Markus är det kortaste och enklaste evangeliet

Det har minst material och är ofta språkligt enklare framfört än Matteus och Lukas. När de tre evangelierna (Matteus, Markus, Lukas – de ”synoptiska”) berättar samma händelse, är det ofta så att Matteus och Lukas utvidgar eller förfinar Markus. Det är mer sannolikt att någon utvidgar och förtydligar en äldre text än att någon förkortar och förenklar en längre och rikare.

Över nittio procent av hans text återfinns i Matteus och Lukas

Det är som att Matteus och Lukas har haft Markus som mall, ibland till och med ordagrant. Det gäller inte bara ordval utan även struktur och ordningsföljd. Han verkar alltså ha varit en huvudkälla för de andra två.

Markus innehåller svåra eller pinsamma detaljer – som andra evangelier tonar ner

I Markus är det exempelvis vanligt att inte lärjungarna förstår vad Jesus säger, och de sviker honom därför ganska ofta. I Markus sista kapitel (16:8) slutar det med att kvinnorna flyr från graven och inte säger något till någon ”för de var rädda”. Matteus och Lukas tonar ner eller utvecklar flera av dessa berättelser. Slutsatsen blir därför att det är mer troligt att man mildrar eller förklarar svåra texter, än att man i efterhand skulle göra dem mer problematiska.

Traditionen är överens

Traditionen säger att Matteus skrev först, och detta tros vara baserat på en version av Matteusevangeliet på hebreiska/aramaiska som inte finns kvar. När bibelforskare började jämföra manuskripten systematiskt på 1800-talet, blev det tydligt att Markus passar bäst som den gemensamma källan. Markusevangeliet har en särskild teologisk ”råhet”. Han visar en Jesus som är kraftfull men också mänsklig, hemlighetsfull och lidande. Markus porträtt anses tidigare och mindre bearbetat än exempelvis Johannesevangeliet, där beskrivningarna av Jesus är mer teologiskt fullmogna.

Vad vet vi om hans familj?

I Apostlagärningarna 12:12 nämns att Markus är son till en kvinna vid namn Maria. Hennes hus i Jerusalem används som en samlingsplats för de första kristna. Det är hit Petrus kom efter att ha blivit mirakulöst befriad från fängelse. I Kolosserbrevet 4:10 kallar Paulus Markus för Barnabas’ kusin. Det placerar honom i en levitisk och cypriotisk släkt, eftersom Barnabas var från Cypern (se Apostlagärningarna 4:36) och av Levi stam.

Enligt koptisk tradition reste Markus till Alexandria i Egypten där han grundade den kristna kyrkan där. Han betraktas som den förste biskopen i Alexandria och är därför deras största helgon. Enligt traditionen led han martyrdöden i Alexandria omkring år 68 efter Kristus.

Vad kan vi lära oss av Markus? Vår AI-robot sammanfattar:

Det finns mycket vi kan lära oss från författaren Markus – inte bara från det han skrev, utan också från hans egen resa som person. Här kommer några nyckellärdomar:

1. Att växa efter misslyckanden

Markus övergav Paulus och Barnabas under deras första missionsresa (Apostlagärningarna 13:13). Det ledde till så pass stor konflikt att Paulus vägrade ta med honom igen. Men… senare kallar Paulus honom ”till hjälp i tjänsten” (Andra Timotheosbrevet 4:11).

Lärdom: Misslyckanden definierar inte vårt värde. Gud använder människor som har snubblat – så länge de är villiga att resa sig igen. Markus blev inte uträknad, han växte.

2. Att tjäna bakom kulisserna

Markus var ingen stor predikant som Paulus eller Petrus. Men han skrev ett evangelium som förmodligen påverkade de andra evangelierna och miljontals troende. Han var en medhjälpare, inte en frontfigur – men hans bidrag var avgörande.

Lärdom: Du måste inte stå i rampljuset för att göra något stort i Guds rike. Tjänandet bakom kulisserna kan ha evig betydelse.

3. Att lyssna till andras vittnesbörd

Om traditionen stämmer så skrev Markus sitt evangelium baserat på Petrus’ minnen. Det gör honom till en slags tolk av apostelns liv och tro.

Lärdom: Att kunna lyssna, förstå och förmedla vidare någon annans erfarenheter är en andlig gåva. Alla är inte ögonvittnen, men vi kan förvalta och förmedla tron med integritet.

4. Att ha ett försonande hjärta

Barnabas ville ge Markus en andra chans. Det säger något om båda. Barnabas som en mentor med tålamod – men också om Markus som en person som kunde ta emot förlåtelse och växa i ödmjukhet.

Lärdom: Försoning är central i kristen tro. Att både få och ge nåd är en del av att mogna i tron.

5. Att inte försköna verkligheten

Markusevangeliet är kort, rakt på sak och ofta ganska rått i tonen. Lärjungarna framstår ofta som oförstående. Jesus talar mycket om lidande.

Lärdom: Tron är inte alltid triumferande och stark. Ibland är den förvirrad, rädd och svag. Markus visar att det finns plats för tvivel, kamp och tystnad, särskilt i slutet (Markusevangeliet 16:8).

Diskussionsfrågor:

Vad tänker du på efter att ha läst om författaren Markus? Associera helt fritt!
Finns det något du nu blir inspirerad att ändra i ditt eget liv?
Vad vill du be Gud att hjälpa dig med – just idag?

Min personliga bön

Bed ut högt:
”Käre Far i himmelen, tack för de gudsmän som tjänat dig genom alla tider. Hjälp mig nu att med Markus som exempel, få mogna i min kallelse och lära mig av mina misstag. Jag ber också om att jag ska få fördjupa mig i vad Jesus GÖR – inte bara i vad han säger. I Jesu namn. AMEN.”