Farisén Paulus: "Jag gick från förföljare till förkunnare"

Han har kallats kyrkans största influenser 🙂 Paulus började som nitisk farisé, driven av hat mot de första kristna – men mötet med Jesus på Damaskusvägen förändrade allt. Saul blev Paulus, och den som en gång ville tysta evangeliet blev nu dess starkaste röst. Genom brev, resor och lidande formar han under bön kyrkans teologi, och utmanar än idag både hjärna och hjärta. Men vem är denne omdiskuterade man som skriver med kraft och tårar, och varför berör hans ord oss fortfarande så starkt, två tusen år senare?

Aposteln Paulus berättar förvånansvärt lite om sin familj, men några glimtar finns – och de säger mer än man först tror. Vi vet att han föddes i Tarsos, en inflytelserik stad i Kilikien, och att han tillhörde Benjamins stam. Hans föräldrar var troligen fromma fariséer, vilket Paulus själv antyder när han säger att han är “farisé, son till fariséer”. Det verkar också som att hans familj hade romerskt medborgarskap – ett privilegium som inte var självklart för judar.

I Apostlagärningarna läser vi om en systerson till Paulus som varnar honom för en mordkomplott, vilket visar att Paulus åtminstone hade ett syskon, och att delar av hans familj bodde i eller nära Jerusalem. Men efter hans omvändelse till kristen tro blir det tyst om hans familj – inga personliga hälsningar och inga antydningar om fortsatt kontakt. Detta får många att tro att Paulus kan ha blivit utstött från sitt hem och sin släkt, när han började följa Jesus.

När det gäller civilstånd verkar Paulus ha levt ogift under sin tjänst, något han själv nämner i sina brev. Men eftersom fariséer förväntades vara gifta, har vissa föreslagit att han kanske var änkling – eller att hans omvändelse ledde till att hans hustru lämnade honom. Men allt detta är spekulationer, vi vet helt enkelt inte. Sammantaget tecknas en bild av Paulus som djupt rotad i judisk tradition, med en familj som var både religiöst och socialt väletablerad – men som han efter sitt möte med Kristus, på många sätt lämnar bakom sig – för evangeliets skull.

Berättelsen om farisén Paulus

Det finns mycket som vi kan lära oss av aposteln Paulus liv. Långt ifrån vanlig, får Paulus möjlighet att göra extraordinära saker för Guds rike. Berättelsen om Paulus är en berättelse om försoning i Jesus Kristus, och ett vittnesbörd om att ingen är utom räckhåll för Herrens frälsande nåd. Men för att förstå hela bilden av denne man, måste vi även betrakta hans mörka sida och vad han representerade innan han blev en ”nådens apostel.” Paulus tidiga liv präglas av religiös iver, brutal våldsamhet och obeveklig förföljelse av den första kyrkan. Lyckligtvis visar Paulus senare år på en tydlig förändring, då han lever sitt liv för Kristus och för utbredandet av Guds rike.

Paulus föds egentligen som Saul

Han föds i Tarsos, en provins i det sydöstra hörnet av dagens Tersous, Turkiet, någon gång under det första decenniet efter Kristus. Saul är av benjaminitisk härkomst och hebreiskt ursprung (se Filipperbrevet 3:5–6). Hans föräldrar var fariséer – hängivna judiska nationalister som strikt höll fast vid Mose lag – och som försökte skydda sina barn från att bli ”förorenade” av hedningarna. Allt grekiskt skulle ha varit föraktat i Sauls hushåll, ändå kunde han tala grekiska och hjälplig latin. I hemmet talade man arameiska, vilket var det officiella språket i Judeen. Sauls familj var romerska medborgare, men betraktade Jerusalem som en verkligt helig stad (se Apostlagärningarna 22:22–29).

Utvecklar en fråga-svar-metod ”Diatrib”

Vid tretton års ålder sänds Saul till Judeen för att studera under en rabbin vid namn Gamaliel. Där blir Saul duktig på judisk historia, Psaltaren och profeternas skrifter. Hans utbildning pågår i fem eller sex år, då Saul bland annat lär sig att tolka och analysera Skriften (se Apostlagärningarna 22:3). Det är under denna tid som han utvecklar argumentationsformen som kallas ”diatrib” (en retorisk metod som han senare använder i Romarbrevet – där man för en tänkt dialog med en invändande motpart). Denna artikulerade stil hjälpte rabbiner att debattera judisk lag i detalj, antingen för att försvara eller åtala dem som bröt mot lagen. Saul blir alltså en slags jurist, och allt pekar på att han var på väg att bli medlem i Sanhedrin, judarnas högsta råd bestående av 71 män som styrde över judiskt liv och religion. Saul var nitisk i sin tro, och denna tro tillät inga kompromisser. Det var denna iver som ledde honom in i religiös extremism.

Religiös extremist

I Apostlagärningarna 5:27–42 håller Petrus sitt försvarstal om evangeliet och Jesus inför Sanhedrin, ett tal som Saul antagligen har hört. Även Gamaliel var närvarande och försökte lugna rådet för att hindra dem från att stena Petrus. Saul kan även ha varit närvarande vid Stefanos rättegång. Han var i alla fall där vid hans stening och död, eftersom det står att han höll mantlarna åt dem som stenade (Apostlagärningarna 7:58). Efter Stefanos död ”bröt en stor förföljelse ut mot kyrkan i Jerusalem” (Apostlagärningarna 8:1). Saul är nu fast besluten att utrota de kristna, och blir därför hänsynslös i sin jakt, eftersom han tror att han agerar i Guds namn. Man kan hävda att det inte finns någon mer skrämmande person än en religiös extremist, särskilt när denne tror sig tjäna Gud genom att döda oskyldiga. Men detta är precis vad Saul från Tarsos var: en religiös terrorist. Apostlagärningarna 8:3 säger: ”Han gick hårt fram mot församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor och satte dem i fängelse.”

Paulus upplever ett övernaturligt möte med Jesus – på vägen till Damaskus

Det avgörande avsnittet i Paulus berättelse finns i Apostlagärningarna 9:1–22, där mötet mellan Paulus och Jesus Kristus på vägen från Jerusalem till Damaskus finns beskrivet – en resa på omkring 24 mil. Saul var rasande över vad han sett, och fylld av mordisk vrede mot de kristna. Innan han ger sig av ber han översteprästen om brev till synagogorna i Damaskus, med tillstånd att föra tillbaka eventuella kristna (”de som tillhör Vägen”) till Jerusalem för att fängslas. Men på vägen dit slås Saul till marken av ett starkt ljus från himlen. Han hör då orden: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han svarar: ”Vem är du, Herre?” Jesus svarar direkt och tydligt: ”Jag är Jesus, som du förföljer” (vers 4–5).

Han går från förföljare till förkunnare

Från den stunden vänds Sauls liv upp och ner. Herrens ljus gör honom blind, och han får nu förlita sig på sina följeslagare. Som Jesus instruerat fortsätter Saul till Damaskus för att möta en man vid namn Ananias, som först är tveksam, eftersom han vet vilken ond man Saul är. Men Herren säger till Ananias att Saul är ett ”utvalt redskap” för att bära Herrens namn inför hedningar, kungar och Israels folk (Apostlagärningarna 9:15), och att han ska få lida för detta (Apostlagärningarna 9:16). Ananias lyder Herren, finner Saul och lägger händerna på honom. Saul berättar om sin vision av Jesus Kristus. Efter förbön tar Saul sedan emot den helige Ande, återfår sin syn och blir döpt (Apostlagärningarna 9:17-18). Saul går efter detta genast till synagogorna och förkunnar Jesus som Guds Son (Apostlagärningarna 9:20). Folket häpnar och är skeptiska, eftersom Sauls rykte är välkänt. Judarna trodde att han hade kommit för att ta bort de kristna (Apostlagärningarna 9:21), men i själva verket hade han anslutit sig till dem. Sauls frimodighet bara växter, och judarna i Damaskus blir förbluffade av hans goda argument, som tydligt visar att Jesus är Messias (Apostlagärningarna 9:22).

Saul tillbringar tid i Arabien, Damaskus, Jerusalem, Syrien och i sitt hemland Kilikien. Barnabas tar honom senare med sig för att undervisa de troende i församlingen i Antiokia (Apostlagärningarna 11:25). Intressant nog grundades denna mångkulturella församling av kristna som hade drivits bort från Judeen, efter förföljelsen som följde Stefanos död (Apostlagärningarna 11:19–21).

Nu börjar missionsresorna och skrivandet

Saul påbörjar sin första (av tre) missionsresor i slutet av 40-talet efter Kristus. Allt eftersom Saul tillbringar mer tid i hedniska områden, bestämmer han sig för att använda sitt romerska namn Paulus (Apostlagärningarna 13:9). Paulus skriver många av Nya Testamentets böcker. De flesta teologer är överens om att han skrev Romarbrevet, Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Thessalonikerbreven, Filemonbrevet, Efesierbrevet, Kolosserbrevet, Timotheosbreven och Titusbrevet. Dessa tretton brev utgör det som kallas ”det paulinska författarskapet” och är den främsta källan till hans teologi. Apostlagärningarna ger samtidigt en historisk skildring av Paulus liv och verksamhet. Paulus ägnar hela sitt liv åt att förkunna den uppståndne Kristus över hela den romerska världen, ofta med stort personligt lidande som följd (se Andra Korinthierbrevet 11:24–27). Det antas att Paulus dog martyrdöden i mitten eller slutet av 60-talet efter Kristus, i Rom.

Vad kan vi då lära oss av aposteln Paulus liv?

För det första lär vi oss att Gud kan frälsa vem som helst. Den anmärkningsvärda berättelsen om Paulus upprepas varje dag när syndiga, sårade människor över hela världen blir förvandlade av Guds frälsande nåd i Jesus Kristus. Vissa av dessa människor har gjort avskyvärda saker mot andra, medan andra bara försöker leva ett moraliskt liv i hopp om att Gud ska le mot dem på domens dag. När vi läser Paulus berättelse kan vi förundras över att Gud skulle släppa in en sådan religiös extremist (som mördat oskyldiga kvinnor och barn) i himlen. I dag kanske vi betraktar terrorister eller andra brottslingar som oförtjänta av frälsning, eftersom deras brott mot mänskligheten är alltför stora. Men Paulus historia kan berättas även i vår tid – han är inte värdig i våra ögon, men Gud visade honom barmhärtighet. Sanningen är att varje människa är värdefull för Gud, från den ”goda och anständiga” till den ”onda och depraverade.” Bara Gud själv, kan rädda en själ från att gå förlorad.
För det andra lär vi oss att vem som helst kan bli ett ödmjukt och kraftfullt vittne för Jesus Kristus. Antagligen har ingen annan människa i Bibeln visat så mycket ödmjukhet i sin förkunnelse av evangeliet, som Paulus. I Apostlagärningarna 20:19 säger han att han ”tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar genom judarnas angrepp.” I Apostlagärningarna 28:31 står det att Paulus frimodigt och utan hinder predikade Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus. Paulus tvekar inte att berätta om vad Herren har gjort för honom. Från omvändelsen till sin död, arbetar han outtröttligt för Guds rike.
Slutligen lär vi oss att vem som helst kan överlåta sig helt till Gud. Paulus var totalt hängiven Gud. I Filipperbrevet 1:12–14 skriver Paulus från fängelset: ”Jag vill att ni ska veta, bröder, att det som hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Det har blivit uppenbart för hela kejsarens garde och för alla andra att det är för Kristi skull jag sitter fängslad. Och de flesta av bröderna har genom mina bojor fått större förtröstan i Herren och vågar nu desto frimodigare predika ordet utan fruktan.”

Trots sina omständigheter prisar Paulus Gud och fortsätter att förkunna det glada budskapet (se även Apostlagärningarna 16:22–25 och Filipperbrevet 4:11–13). Genom sitt lidande och sina prövningar visste Paulus vad som väntade den som lever för Kristus. Han hade överlåtit sitt liv fullt ut och litade helt på Gud. Därför skriver Paulus: ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning” (se Filipperbrevet 1:21). Kan vi säga detsamma?

Paulus och kvinnorna – förtryckare eller förkämpe?

Få bibliska gestalter har väckt så mycket debatt som aposteln Paulus, särskilt när det gäller kvinnors plats i kyrkan. Ofta lyfts ett fåtal verser fram som bevis för att Paulus skulle ha varit kvinnofientlig, till exempel där han talar om att kvinnor ska tiga i församlingen (se Första Korinthierbrevet 14:34) eller underordna sig (Efesierbrevet 5:22). Men är det verkligen en rättvis bild?

Det går nästan inte att skriva om Paulus (nu för tiden), utan att beröra hans syn på kvinnor. Så här kommer ett försök att bemöta uppfattningen att Paulus skulle vara kvinnofientlig, och istället peka på hur hans texter i sin ursprungliga kontext faktiskt lyfter kvinnor på flera sätt. För att förstå Paulus rätt behöver vi kliva in i hans värld, inte bara vår egen. Vi behöver läsa honom i kontext, snarare än att lyfta ut lösryckta meningar. När vi gör det ser vi en helt annan bild – inte av en kvinnoförtryckare – utan av en man som radikalt höjde kvinnors värde i sin tid.

Paulus samarbetade offentligt med kvinnor

I flera av sina brev nämner Paulus kvinnor vid namn – inte som bihang – utan som ledare, arbetare och förebilder i tron. Här är några exempel:

Febe (Romarbrevet 16:1) kallas ”diakonos”, alltså tjänare eller församlingsledare. Hon var också troligen den som överlämnade Romarbrevet till församlingen i Rom – det mest teologiskt tunga brevet vi har från Paulus!
Priska (eller Priscilla) nämns före sin man Akvila – ovanligt för tiden – och är aktiv i undervisning (exempelvis i Apostlagärningarna 18:26).
Junia (Romarbrevet 16:7) kallas ”apostel” – som är ett extremt starkt erkännande. Kyrkohistorien har försökt göra henne till man (”Junias”), men den tidigaste texttraditionen bekräftar att hon var kvinna.
Tryfena och Tryfosa, Evodia och Syntyke – alla nämns som medarbetare i evangeliet.

👉 Paulus visar alltså med sitt sätt att skriva och tala om kvinnor att han ser på dem med respekt, som jämlika och aktiva medarbetare i Guds rike.

Paulus förkunnar lika värde – i Kristus

Den kanske mest revolutionerande versen i hela antiken vad gäller jämställdhet är Paulus ord i Galaterbrevet 3:28: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna – alla är ni ett i Kristus Jesus. I en värld där kvinnor ofta saknade juridiska rättigheter, där deras ord inte gällde i domstol och där de kunde betraktas som ägodelar, är detta en radikal deklaration av andligt lika värde och gemenskap i Kristus. Detta betyder inte att alla skillnader suddas ut – men det innebär att ingen könstillhörighet påverkar vår frälsning, kallelse eller andliga status.

De svåra verserna – vad handlar de om egentligen?

Ja, det finns verser som talar om tystnad, underordning och huvudbonader. Men de måste förstås i historisk och lokal kontext. Vi börjar med Första Korinthierbrevet 14:34 ”Kvinnor ska tiga i församlingen”. Men i Första Korinthierbrevet 11:5 skriver Paulus om kvinnor som ber och profeterar i församlingen, alltså offentligt! Hur hänger det ihop? Troligen syftar vers 14:34 på en specifik ordningsfråga i just Korinth, och ska inte tolkas som ett förbud för kvinnor i allmänhet. Vi går vidare till Efesierbrevet 5:22 ”Hustrur, underordna er era män…” Läs versen innan: ”Underordna er varandra i vördnad för Kristus” (vers 21). Det handlar alltså om en ömsesidig underordning, inte en ensidig maktordning. Och män uppmanas i samma stycke att älska sina hustrur så som Kristus älskar församlingen och gav sitt liv för den (v. 25). Det är offrande kärlek – INTE kontroll – som vi läser om.

Paulus var inte radikal nog – för vår tid. Men han var det för sin.

I sin kontext var Paulus chockerande progressiv. Han tillät kvinnor att LEDA, UNDERVISA, RESA och TJÄNA SOM ANDLIGA MEDARBETARE. Men han skrev också i en tid där det fanns sociala koder och förväntningar. Att bevara ordningen i församlingarna var också ett uttryck för kärlek och vishet, så att evangeliet inte skulle missförstås av omgivningen. Det Paulus påbörjade, har kristenheten inte alltid fullföljt – men att skylla kvinnoförtryck på Paulus är att läsa honom med mycket orättvisa glasögon.

Slutsats: Paulus förminskade inte kvinnor – han lyfte dem

Det är inte Paulus som förtrycker kvinnor. Det är tolkningarna av honom som gör det. När vi läser Paulus i ljuset av:

Hans respekt för kvinnliga ledare
Hans förkunnelse om lika värde
Hans praktiska samarbete med kvinnor
Och hans kärleksfulla vision om ömsesidigt tjänande

…då ser vi en apostel som inte vill sätta kvinnor på plats – utan ge dem plats.

Vår Bibel-AI försöker sammanfatta Paulus teologi

Här kommer en sammanfattning av Paulus teologi, så kortfattad som möjligt men utan att förlora den centrala kraften och djupet i hans tankevärld:

1. Jesus Kristus i centrum

Allt börjar och slutar med Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Paulus förkunnar inte bara en lära utan en person: ”Vi predikar Kristus, och honom som korsfäst” (Första Korinthierbrevet 1:23). Kristus är: Den nya Adam (Romarbrevet 5), Guds Son (Romarbrevet 1:4), Uppfyllelsen av lagen och profeterna (Romarbrevet 10:4) och Huvudet för den nya mänskligheten (Efesierbrevet 1:22–23).

2. Rättfärdiggörelse genom tro

En av Paulus mest centrala idéer är att människan blir frälst genom Guds nåd, av tro – inte genom gärningar. ”Människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar” (Romarbrevet 3:28). Detta är ett fullständigt skifte från lagen som frälsningsväg till ett nytt förbund i Kristus. Tro är detsamma som tillit till vad Gud har gjort i Kristus, inte till vår egen fromhet.

3. Nåden över allt

Guds nåd är inte bara en hjälp. Den är kraften i livet och själva grunden för frälsningen. ”Av nåd är ni frälsta, genom tron och inte av er själva, en Guds gåva är det” (Efesierbrevet 2:8). Nåden är inte billig, men den är gratis.

4. Anden som livets kraft

Den helige Ande spelar en avgörande roll i Paulus teologi eftersom den: Bor i de troende (Romarbrevet 8:11), Är ett tecken på att man tillhör Kristus (Romarbrevet 8:9) och Leder – förvandlar samt ger frukt (Galaterbrevet 5:22–25).

5. Församlingen som Kristi kropp

Paulus ser INTE kyrkan inte som en institution, utan som Kristi kropp, där varje troende är en lem/kroppsdel (Första Korinthierbrevet 12:12–27). Det är en gemenskap där en ny mänsklighet föds – utan murar mellan jude och grek, slav och fri, man och kvinna (Galaterbrevet 3:28).

6. Korset och uppståndelsen – den nya världsordningen

Korset är inte bara ett redskap för frälsning, det är också ett mönster för lärjungaskap: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus” (Galaterbrevet 2:20). Uppståndelsen innebär att en ny tidsålder redan har börjat – mitt i den gamla. Paulus lever i spänningen mellan ”redan nu” och ”ännu inte”.

7. Ett nytt liv i Kristus

Att bli kristen är inte att ändra åsikt – det är att bli en ny skapelse (Andra Korinthierbrevet 5:17). Den troende är: Kallad att vandra i Anden (Galaterbrevet 5), Helgad i en pågående förvandling (Romarbrevet 12:1–2) och Död från synden men levande för Gud (Romarbrevet 6).

8. Hoppet om framtiden

Trots lidande och förföljelse har Paulus ett starkt eskatologiskt hopp (läran om de yttersta tiderna): ”Lidandet i den tid som nu är väger lätt i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras” (Romarbrevet 8:18). Paulus ser fram emot: Kristi återkomst, Kroppens uppståndelse och Det slutgiltiga gudsriket.

SAMMANFATTAT I TRE MENINGAR

Paulus teologi handlar om hur Gud i Kristus försonar världen med sig själv genom nåd – inte genom gärningar. Den helige Ande förvandlar de troende och skapar en ny gemenskap där gamla murar rivs. Allt pekar fram mot en ny skapelse, där Kristus till slut blir allt i alla.

Diskussionsfrågor:

Vad tänker du på efter att ha läst om farisén Paulus? Associera helt fritt!
Finns det något du nu blir inspirerad att ändra i ditt eget liv?
Vad vill du be Gud att hjälpa dig med – just idag?

Min personliga bön

Bed ut högt:
”Käre Far i himmelen, tack för de gudsmän som tjänat dig genom alla tider. Hjälp mig nu att med Paulus som exempel, inte längre leva för mig själv utan låta Kristus leva i mig. Jag ber också om hjälp att lyfta kvinnligt tjänande i vår tid. I Jesu namn. AMEN.”

”Jag lever inte längre för mig själv, utan Kristus lever i mig. Det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och offrat sig för mig.” /Galaterbrevet 2:20

Farisén Paulus – fakta och bibelreferenser:

Tidsperiod: Jesus – (0-100 e.Kr.)
Född: 5 e.Kr. (3766 AM*) i Tarsus
Död: 62-67 e.Kr. (3823-3828 AM*) i Rom
Ålder: 57-62 år

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2025) motsvaras av år 5785 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Här kan du läsa mer om Paulus (wikipedia) >>

Vi läser om Saul* på 9 platser i Nya Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>
Vi läser om Saulus* på 15 platser i Nya Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>
Vi läser om Paulus* på 158 platser i Nya Testamentet, här finner du listan på bibelställen >>

*Saul eller Saulus är hans hebreiska, judiska namn (Sha’ul). Paulus är hans romerska, grekiska namn (Paulus = ”den lille”).