Missionären Barnabas: "Min kallelse var att uppmuntra"

Missionären Barnabas, är en ledande figur i den tidiga kristna kyrkan. Han blir berömd för sitt arbete som Paulus’ medarbetare, och för att vara en stark förespråkare för de hednakristnas inkludering – utan att kräva fullständig efterlevnad av den judiska lagen. Barnabas är även känd för den konflikt han hade med Paulus, som senare blev ett fint exempel på försoning. Men vackrast av allt är nästan att det smeknamn som de andra apostlarna ger honom är uppmuntringens son. Barnabas hade en förmåga att uppmuntra, utöver det vanliga. Verkligen något för dig och mig att ta efter!

Missionären Barnabas, ursprungligen känd som Josef, var en ledande figur i den tidiga kristna kyrkan, berömd för sitt arbete som Paulus’ medarbetare på deras gemensamma missionsresor och för att vara en stark förespråkare för de hednakristnas inkludering utan att kräva fullständig efterlevnad av den judiska lagen. Som ”uppmuntringens son” utmärkte han sig genom sin generositet, sitt stöd till nya troende och sin förmåga att uppmuntra och stärka den kristna gemenskapen. Barnabas’ betydande roll i Apostlagärningarna understryker hans engagemang för evangeliet, hans brobyggande mellan olika kulturella och religiösa grupper, och hans varaktiga inflytande på kristendomens spridning.

Berättelsen om Barnabas – med en förmåga att uppmuntra

Missionären Barnabas är en framträdande figur i Nya Testamentet och är välkänd för flera viktiga bidrag till den tidiga kristna kyrkan. Hans riktiga namn var Josef, men han fick smeknamnet Barnabas av apostlarna, vilket betyder ”uppmuntringens son” eller ”tröstens son” (Apostlagärningarna 4:36). Detta namn återspeglar hans karaktär som en stor uppmuntrare inom den kristna gemenskapen. Barnabas spelade också en central roll i den tidiga kristna missionen. Han och Paulus sändes ut av den heliga Ande på den så kallade första missionsresan (Apostlagärningarna 13-14), där de predikade evangeliet i flera hedniska städer, vilket ledde till många konverteringar och etableringen av nya församlingar.

Barnabas och Paulus argumenterade starkt för att hednakristna inte skulle behöva omskäras eller fullständigt följa den judiska lagen för att bli räddade, vilket bekräftades vid Apostlamötet i Jerusalem (Apostlagärningarna 15). Efter Paulus’ omvändelse till kristendomen hjälpte Barnabas honom att introduceras till de andra apostlarna i Jerusalem, som fortfarande misstrodde Paulus på grund av hans tidigare förföljelse av kristna (Apostlagärningarna 9:27). Deras partnerskap i missionen blev avgörande för kyrkans tillväxt. Barnabas är även känd för sin förlåtande natur och sin vilja att ge människor en andra chans. Detta illustreras när han tar med Markus på en missionsresa, trots att Markus tidigare hade övergett dem under en svår tid (Apostlagärningarna 15:37-39).

Hade Barnabas en konflikt i sitt liv?

Ja, han var inblandad i en betydande konflikt som nämns i Nya Testamentet. Denna konflikt uppstår mellan honom och Paulus och rör deras medarbetare Markus (Johannes Markus). Konflikten är beskriven i Apostlagärningarna 15:36-41.

Bakgrunden till konflikten var att Markus hade följt med Paulus och Barnabas under en del av deras första missionsresa, men hade sedan valt att återvända till Jerusalem före resans slut (Apostlagärningarna 13:13). När Paulus och Barnabas planerade sin andra missionsresa föreslog Barnabas att de skulle ta med Markus igen. Paulus motsatte sig dock detta på grund av att Markus hade övergett dem under den första resan. Detta ledde till en så skarp meningsskiljaktighet mellan Paulus och Barnabas att de beslutade att gå skilda vägar.

Barnabas tar med sig Markus och seglar till Cypern, medan Paulus väljer Silas som sin nya resekamrat och fortsätter missionen i andra riktningar. Trots denna konflikt finns det tecken som antyder försoning och fortsatt respekt mellan de inblandade. Paulus nämner senare Markus i sina brev på ett positivt sätt (till exempel i Kolosserbrevet 4:10 och i 2 Timotheosbrevet 4:11), vilket tyder på att tidigare oenigheter hade överbryggats.

Var läser vi om Barnabas i Bibeln?

Missionären Barnabas är först introducerad i Apostlagärningarna 4:36-37, där man berättar att han säljer en åker han äger och överlämnar pengarna till apostlarna. Hans roll i den tidiga kyrkan och hans missionsarbete tillsammans med Paulus beskriver Bibeln framför allt i kapitlen 9:27 (där han hjälper Paulus att vinna de andra apostlarnas förtroende), 11:22-30 (där han och Paulus arbetar i Antiokia), och 13-14 (som beskriver deras första missionsresa). I Apostlagärningarna 15 medverkar Barnabas vid ett viktigt mötet i Jerusalem, där kyrkan diskuterar om hednakristna behöver omskäras eller inte – för att bli frälsta. Barnabas och Paulus försvarar där ståndpunkten att omskärelse inte är nödvändig.

Namnet är förknippat med att uppmuntra och stödja andra

Barnabas’ namn betyder ”tröstens son” eller ”uppmuntringens son” på arameiska. Det är ett smeknamn som apostlarna ger till honom, vilket återspeglar hans karaktär och den roll han spelar inom den tidiga kristna gemenskapen. Hans riktiga namn var Josef (eller Joses), och han var en levit från Cypern (Apostlagärningarna 4:36). Namnet har kommit att symbolisera hans förmåga att uppmuntra och stödja andra troende, vilket var avgörande för kyrkans tidiga tillväxt och enhet.

Vad kan vi lära oss av av denne gudsman?

Från Barnabas liv och exempel kan vi lära oss flera värdefulla lektioner. Han visade sin generositet genom att sälja en åker han ägde och donera pengarna till de kristnas gemenskap (Apostlagärningarna 4:36-37). Detta exempel på materiell generositet understryker vikten av att dela med sig av sina resurser för att stödja andra. Smeknamnet ”Barnabas” betyder ”tröstens son” eller ”uppmuntringens son,” vilket speglar hans roll som en kraftfull uppmuntrare inom den kristna gemenskapen. Vi blir påminda om att uppmuntran och positivt stöd kan ha stor inverkan på andra människors liv och deras andliga resa.

Barnabas tog sig an Paulus efter hans omvändelse när många andra var misstänksamma mot honom (Apostlagärningarna 9:27). Han visade även villighet att ge Markus en andra chans trots tidigare misslyckanden (Apostlagärningarna 15:37-39). Dessa handlingar understryker vikten av att acceptera människor som de är och att ge dem möjligheter till förändring och förbättring. Genom att arbeta tätt ihop med Paulus och genom att hjälpa till att utbilda och vägleda andra, såsom Markus, exemplifierar Barnabas hur viktigt det är med mentorskap och positivt ledarskap inom andliga och gemenskapsmässiga sammanhang.

Hans liv visar på vikten av att leva ett liv i tjänst för andra, att vara generös, förlåtande, och en källa till uppmuntran och stöd för dem runtomkring oss. Av Barnabas lär vi oss också att även hängivna arbetare i kyrkans tjänst kan ha olika åsikter, och att försoning är möjlig även efter djupa meningsskiljaktigheter.

Diskussionsfrågor:

Vad tänker du på efter att ha läst om Barnabas? Associera helt fritt!
Finns det något du nu blir inspirerad att ändra i ditt eget liv?
Vad vill du be Gud att hjälpa dig med – just idag?

Min personliga bön

Bed ut högt:
”Käre Far i himmelen, tack för de gudsmän som tjänat dig genom alla tider. Hjälp mig nu att med Barnabas som exempel, lära mig att vara den som tröstar och uppmuntrar mina medmänniskor. Jag ber också om vishet att vara både anpassningsbar, och en god mentor. I Jesu namn. AMEN.”

Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans son – var en levit (från en av Israels tolv stammar) född på Cypern. /Apostlagärningarna 4:36